Kanel som krydda består av innerbarken från tropiska kanelträd. Främst rör det sig i Sverige om två arter, dels Ceylon-kanel (Cinnamomum verum/zeylanicum) och dels den i handeln vanliga Cassia-kanelen (Cinnamomum cassiae), även kallad Kinesisk kanel. Andra varianter är Indisk-burmesisk även kallad Malabarkanel eller Indonesisk träkassia, även benämd Korintjekanel och Vietnamesisk kanel även kallad Saigonkanel.

Kanel odlas i många länder med tropiskt klimat och har sedan urminnes tider använts som krydda i Asien. Träden kan bli upp till 15 meter höga och den tunna barken tas från unga grenar, som är cirka 1 cm tjocka och 1-2 meter långa. Den avskalade ljussbruna, ibland gråtonade barken rullar sig i spolar när den torkas. Sri Lanka klassar kanel efter rullarnas tjocklek där den finaste ”Alba” är mindre än 6 mm tjock. Kanel säljs hel i små stänger eller mald. Förekommer även pressad till olja och som extrakt.

Användning:

Kanel används som smaksättare över hela världen, troligen mest i Turkiet och Egypten, och då främst av desserter och bakverk. I Indien används kassian ofta till kött och kryddan ingår i många kryddblandningar t ex Garam masala. Likaså i den kinesiska Fem kryddor. Även frukt och blad från trädet används i indisk och asiatisk matlagning. Hos oss i Norden används kanel främst för smaksättning av bakverk, finbröd och efterrätter, eller till fil och gröt. Även vörtbröd, blodpudding, vissa sillinläggningar och glögg innehåller ofta kanel.

Hälsa:

Kanel är en flitigt använd produkt inom folkmedicinen och hälsobranschen. Nämnas bör dock att kanel innehåller ämnet kumarin som i höga doser och vid långvarigt intag kan ge leverskador. Mängden kumarin kan variera beroende på sort. Cassia-kanel innehåller t ex betydligt mer kumarin än Ceylon-kanel. Normal användning i t ex kakor, bullar eller på fil och gröt innebär dock knappast någon hälsorisk, oavsett vilken typ av kanel som används.